Jag flög över Norge på kvällen. Nedanför syntes upplysta vägar som långa stråk, skingrandes över landskapet. Vägar som förband städer med byar och hus med varandra. Själv satt jag i ett plan som förband mig med mitt hem och Ålesund.
Ljuset nedanför var som en representant för vår vilja att nå varandra. Vi bygger vägarna för att lättare kunna komma till varandra. Vi belyser dem för att kunna tryggt ta oss fram även i nattens mörker. Ljuset visar vägen till varandra. Vi bygger osynliga när av kommunikation via telefoner och internet. Vi skapar kommunikation med anra människor på alla plan vi kan. På marken, i luften, vatten och mer därtill.
Var jag än flög såg jag de små bollarna av ljus där nere. Byar som lös upp sina små gator och så vägarna som stärkte sig ut till nästa by. Det var rörande att se hur vi söker varandra. Hur vi kräver varandras närhet och möjlighet till att kommunicera, till att mötas. Vi överbygger naturens allra svåraste hinder för att kunna få tillgång till varandras närhet. I det privata, i jobbet, i alla tider överallt. Strävan att vara tillsammans verkar överbrygga allt.
Varför är det då så svårt att samsas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar