Finns det en
svensk motsvarighet till japanskans ord komorebi (木 漏 れ 日)?
Lite
förenklat betyder komorebi, solskenet filtrerar genom ett träds grenar.
Den består
av tre tecken och hiraganapartikelen (typ ett suffix)れ. Den första kanji 木 betyder "träd" (eller
"träd"), den andra 漏 hänvisar till "flykt" och den sista 日är "ljus" eller
"sol".
Komorebi kan
också ses som en ljusridå som är mer synlig efter regnet på grund av det reflekterande
ljuset från vattenångan eller i dimmans sken mellan träden.
Det hänvisar
även till de solfläckar och mönster som bildas på marken. Samspelet mellan
blad, solljus och markytan. Dessutom finns det ett sällsynt fenomen när
ljusbilden får en halvmånsens form under en partiell solförmörkelse (under
normal sol är den cirkulär)
Hur fascinerande
är inte detta ord. Hur mycket skönhet och information det ryms inom detta enda
begrepp. Fenomenet är dig säkerligen inte okänt. Men nu när det också får ett
ord är jag övertygad om att du än mer kommer leta efter det, uppleva det,
utforska det med dina sinnen.
Du kommer
finna det i parken, när du kör bil i skogen, vilar under palmer eller står vis sjön
och fiskar. Du kommer också se att det är en effekt som ofta används i dataspel
för att skapa stämningar och effekter i olika miljöer. Och det uppträder i
tusentals olika former och uttryck.
Välkommen
till komorebins värld.
Komorebi
Between the world and the word
are three small shapes,
the signs for ‘‘tree,’’ ‘‘escape,’’ and ‘‘sun.’’
I watch how the light leaks through them,
casting a shade in both directions
in the late year, on the russet path
barred with the shadows of trees.
I love how it exults, like any escapee,
on the lake in slow reflective waves,
in radiant bands ascending the birch trunks
according to some unknown frequency,
and in the cormorant extending his wet wings to it
in a messianic gesture,
as if dazzled to absolute
by the word and the world’s beauty.
are three small shapes,
the signs for ‘‘tree,’’ ‘‘escape,’’ and ‘‘sun.’’
I watch how the light leaks through them,
casting a shade in both directions
in the late year, on the russet path
barred with the shadows of trees.
I love how it exults, like any escapee,
on the lake in slow reflective waves,
in radiant bands ascending the birch trunks
according to some unknown frequency,
and in the cormorant extending his wet wings to it
in a messianic gesture,
as if dazzled to absolute
by the word and the world’s beauty.
Poem
selected by Natasha Trethewey.